Niclas Andersson inför Köping hemma

Imorgon spelar A-laget säsongens sista match när man gästas av IBK Köping. Matchen blir också Niclas Anderssons sista för den här sejouren i Hibs. Vi har fått en pratstund med Niclas inför matchen.

Matchstart: 12:30

InnebandyPlay: https://solidsport.com/hagfors-ibs-div-1/games/g/yxyb7esg

Säsongens sista match och även den sista, i alla fall för denna sejouren, i Hibs. Hur känns det så här dagen innan?
- Vemodigt, ska jag vara ärlig och säga. Det ska bli en riktigt kul sista fight med gruppen. En match där vi både har chansen att påverka en tight bottenstrid, att ta femteplatsen i tabellen och att ge oss själva en värdig säsongsavslutning. Samtidigt känns det märkligt att veta att det för min egen del faktiskt är ett slags avsked.

Vi börjar med matchen imorgon. Köping hemma väntar. Ett Köping som ni förlorade mot i december och ett Köping som nu har allt att spela för. Vad tror du vi kan förvänta oss för matchbild?
- Jag tror att Köping är bekväma med att vi har en del boll. Däremot får vi vara inställda på att de säkert har läst in sig så bra det bara går på hur vi vill spela och att de kommer vara beredda att ge MINST lika mycket som oss i duellspelet.

Vad har ni pratat om för fokuspunkter inför matchen?
- Det blir klyschigt, men det viktigaste för oss är att vara påkopplade. Vi vann mycket dueller i matchinledningen mot Lillån senast. Det i sig resulterar i mer tid med boll och då har vi på sistone även varit bra på att komma till fler enkla avslut. Det vill vi fortsätta med. Defensivt får vi vara beredda på hur de fyller på längst bortre kanten. Vi missade lite där mot dem senast.

Detta är som sagt din femte säsong i rad, en sejour med många ansikten kan man säga. Kanske en svår fråga, men kan du nämna någon eller några händelser eller matcher som etsat sig fast lite extra?

- Verkligen. Det finns starka minnen från bägge ändar av skalan. Dels de bottenlösa besvikelserna, som när vi tappade både serieseger och kval på målskillnad för två år sedan, efter insläppt kvitteringsmål i sista sekunden och missad straff i sudden mot Hälsinggården i sista omgången. Eller när vi vinner serien 21/22 men åker på alla skador och förlorar kvalfinalen mot Skoghall. Och alla positiva, häftiga minnen. Som när vi tappade ett halvt lag och släppte upp 06-killarna hösten 2022 och alla undrade om det verkligen skulle hålla. Efter fem minuter i premiären hemma mot Sandviken hade Emil Steorn redan gjort både assist och mål. Då kände man att: Wow. Vi kan bygga något häftigt av det här. Igen!

För A-laget har ju både förutsättningar och målsättningar skiftat genom åren. Allt från målet om Allsvenskan 21/22, till nytt kontrakt året efter till att nå kvalspel nu på slutet. Hur ser du på dessa fem säsonger när man summerar det?
- Så är det ju verkligen! Det är också styrkan, och kanske till och med charmen, med vår förening. Vi vet att ingenting är att ta för givet, men drivet i föreningen och truppen är lika starkt oavsett vad målsättningen än har varit. Det absolut viktigaste har inte nödvändigtvis varit att alltid NÅ målet, utan stoltheten har framförallt legat i att göra allt vi kan för att försöka hjälpa varandra dit. Karin Boye sa det ändå bäst. "Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd".

Många spelare och ledare har passerat förbi också. Vilka är profilerna som du kommer förknippa den här sejouren mest med?
- Oj, herregud. Var börjar man? Med "Jubba" kanske? Vår egen Ronaldinho, som dansade en och en halv sommar. Eller med Robin Axelsson, som var både kravställare, matchvinnare och clown och som sedan klev över sargen och blev lika bra taktiker och psykolog. Sedan har vi Rasmus Ericsson och Daniel Svensson, som blev vuxna och tog klivet upp i SSL. Och våra egenfostrade Emil, Måns och Wiggo, som växte fram och blev bärande A-lagsspelare från första stund. Men ska jag hänga upp mina sista fem år i Hibs, måste det ändå bli på en annan kvintett. Victor Sjöstedt, Alexander Bergström, Pontus Gustavsson, Marcus Hedlund och Jesper Karlsson är spelare som visat vägen säsong efter säsong, match efter match och byte efter byte, oavsett förutsättningar och tabelläge. De är en nästan obeskrivligt stark anledning till att vi alltid kunnat bygga en stark och konstruktiv miljö att spela och trivas i. Sunda idrottsmiljöer är inte att ta för givet, men som ansvarig på innebandygymnasiet är jag oerhört glad och stolt över att de här spelarna varit så goda förebilder för våra juniorer under de här åren.

- Jag är även supertacksam över alla de ledare jag fått chansen att jobba med. Hade det inte varit för Dullum, Robin, Lasse, Timmy, Simon, "Orsa" och Bäckman, hade de här åren inte varit detsamma för mig. Och sist men inte minst: Källberg. Han har funnits med varenda säsong. Alltid pushat och stöttat. Obotligt jäkla positiv och omtyckt av precis alla. Måste jag lyfta fram en enda profil, blir det självklart Leif!

På juniornivå har det blivit tre resor till SM-slutspel på de fyra säsonger du varit ansvarig där. Vad skulle säga är de främst orsakerna till att ni lyckades såväl tre säsonger i rad?
- Grunden till juniorframgångarna är nog att 05-kullen var så kompromisslös i viljan att jobba hårt. Där lärde sig den mer offensivt lagda 06-kullen precis det de inte hade varit vana vid att prioritera tidigare. Sedan hittade vi en tydlig identitet i vårt sätt att spela och byggde en kultur där det fanns minst lika mycket stolthet i att backchecka och vinna dueller, som att göra en golvzorro eller slå en skön diagonalpassning.

Att nå kvartsfinaler i USM/JSM tre säsonger i rad är förstås en fantastisk bedrift. Men svider det också lite? Med lite perspektiv, vad saknades för er för att nå medaljmatcherna?
- Jo, killarna var värda att ta medalj i åtminstone någon av slutspelen. Men idrott ger och idrott tar. i 06:ornas USM och JSM-slutspel hade vi behövt en bredare spets. När vi väl kom så långt, märkte man att varenda lag från de större städerna hade en helt annan bredd på sina trupper. Vi gick hårt på ganska få spelare och så många matcher på kort tid, slet lite för hårt på våra bärande spelare. Framförallt med det försvarsspel vi spelade. 05:ornas SM var något annat. Med tanke på hur bra vi matchade Pixbo i kvartsfinalen, är frågan om vi inte var det näst bästa laget i slutspelet. Man vill ju i alla fall tro det. Där var det kanske lottningen som hindrade oss från att ta medalj.

På tal på SM-slutspelet så ska du till ytterligare ett, men nu med HIF på USM-nivå. Vad tror du om era chanser där? Och även Hibs som tagit sig till samma slutspel?
- Både Hibs och HIF har gjort fantastiska prestationer bara genom att ta sig till USM-slutspel. Och vi ska komma ihåg att både killarna och tjejerna dessutom är i playoff även i JSM. Det ju faktiskt otroligt starkt. Jag tycker man ska försöka hitta en anspänningsnivå som motsvarar att man faktiskt har ALLT att vinna i Uppsala. Och vi vet ju att idrott är idrott. Både killarna och tjejerna kommer vara underdogs, men är i ärlighetens namn också ganska bra på att spela med de förutsättningarna.

Vad slutar matchen imorgon? Vem avgör?
- Vi vinner med 6-4. Gubbarna avgör en sista gång. PG och Hedda vinner bollen högt och släpper tillbaka på JK, som bombar in den från backsplats.

Avslutningsvis, nytt allsvenskt kontrakt för Degerfors eller SHL-avancemang för BIK. Du får bara välja en, vad väljer du?
- Man ska passa sig för att bli bortskämd i den fotbollsvärd vi lever i... Men nu har jag ju haft lyckan att se Degerfors i Allsvenskan både under 90-talet och nu de senaste åren. Så det är ju framförallt Biks avancemang man drömmer om. De har ju varit så nära, så nära, vissa år. En vacker dag hoppas jag få se SHL-hockey i Nobelhallen!